System of a Down – gåshud, öronorgasmer och ögondarr
Idag tänker jag fuska lite med själva konceptet. Normalt tipsar jag ju om en låt, men den här gången handlar det egentligen om ett helt band. Ett av mina absoluta favoritband, faktiskt. System of a Down är dessutom det enda band där jag både har lyssnat igenom och äger samtliga album. Det finns ingen annan artist eller grupp som riktigt kommer i närheten av den positionen, så att försöka välja en låt känns som en administrativ formalitet.
🎵 Den här gången
System of a Down – Chop Suey!
Det började däremot inte med Chop Suey!, utan med Aerials. Jag snubblade över den någonstans runt 2001, antingen på VH1 eller något liknande, eller möjligen på Voxpop. Exakt var har försvunnit ur minnet, men tidpunkten var mitt i min tonårs prime era för att upptäcka musik, när väldigt mycket av det jag hittade också blev en del av vem jag var. Aerials låter inte riktigt som resten av System of a Down. Den är mer lättsmält och rak än mycket av det andra de gör, men den var medryckande, det fanns så mycket känsla i den och den bara fastnade. Jag visste förstås inte då att jag hade hittat ett band som skulle följa med mig långt efter att tonåren var över.
Så pass mycket att jag sedan, om minnet stämmer, förbeställde Toxicity. På Ginza, tror jag. Det var på den tiden när man faktiskt förbeställde en fysisk skiva och sedan fick vänta på att den skulle dyka upp, vilket i efterhand känns som ett smått arkeologiskt sätt att konsumera musik. Men albumet kom, jag började lyssna och sedan var det väl egentligen kört.
Jag vet inte ens hur många gånger jag har lyssnat på Toxicity från början till slut. Sjukt många är det närmaste jag kommer en vetenskapligt användbar uppskattning. Albumet har förstås en särskild plats eftersom det var där allt började för mig, men det handlar också om när det kom in i mitt liv. System of a Down blev en del av soundtracket till mina tonår, under den där perioden när musik inte bara är något man tycker om utan något man bygger delar av sig själv kring. Det är nog också därför relationen till dem känns annorlunda än till nästan alla andra band jag tycker väldigt mycket om. De hör inte bara ihop med musik jag älskar, utan med en version av mig själv som fortfarande finns kvar någonstans där inne.
Någonstans längs vägen blev System of a Down också bandet där det helt enkelt inte räckte att känna till singlarna. Jag ville höra allt. Jag köpte albumen, lyssnade från början till slut och fortsatte tills det inte längre fanns någon tydlig gräns mellan de stora låtarna och resten. Och fortfarande tycker jag egentligen inte att det finns några riktigt dåliga låtar på något av albumen.
Lyssna här
System of a Down är uppenbarligen ett band jag inte klarar av att prata särskilt kort om. Men om ni vill strunta i resten av mitt resonemang och bara höra vad jag pratar om så finns Chop Suey! här:
Varför just den här låten?
Om jag trots protesterna måste välja en huvudlåt blir det ändå Chop Suey!. Den innehåller mycket av det som gör System of a Down till System of a Down för mig: kaoset, känslan, kontrasterna och det fullständigt oväntade. En låt kan byta temperament mitt framför näsan på en, något märkligt ljud kan plötsligt dyka upp någonstans eller en textrad kan vara så konstig att den fastnar för evigt. I mitt fall har vissa textrader till och med slutat som korsstygn och planen att dedikera en bit hud till en tatuering kvarstår. Fullt normal utveckling av ett musikintresse.
Musiken är ofta politisk, vilket egentligen inte brukar vara något jag aktivt söker mig till, men här fungerar det. Jag tror att det beror på att System of a Down kan vara seriösa och fullständigt oseriösa samtidigt. Det finns ilska, sorg och politiskt allvar, men framförandet kan samtidigt kännas absurt, lekfullt eller rent av galet. Det ena tar inte bort det andra. Tvärtom blir kontrasten själva poängen.
Och framför allt känns deras musik gränslös. Lyssnar man igenom albumen tillräckligt mycket hör man förstås strukturer och idéer som återkommer, men de verkar ändå alltid hitta något som jag inte riktigt hinner förbereda mig på. Lägg sedan till Serj Tankian och Daron Malakian, som var för sig har väldigt karakteristiska röster men tillsammans skapar något helt annat. När de sjunger ihop uppstår ett ljud som mina öron helt enkelt tycker väldigt mycket om.
Jag brukar säga att jag gillar musik som ger gåshud, öronorgasmer och ögondarr. Här kan vi bocka av samtliga tre.
Och eftersom jag uppenbarligen inte kan hålla mig till en låt vill jag smyga in ett tips från varje album också. Några av dem är sådana låtar som är lätta att missa om man mest har hört de största singlarna:
- System of a Down (1998) – Peephole
- Toxicity (2001) – Forest
- Steal This Album! (2002) – Ego Brain
- Mezmerize (2005) – Cigaro
- Hypnotize (2005) – Tentative
Egentligen hade jag kunnat välja fem låtar från varje album. Jag hade fortfarande inte varit nöjd.
Och så live
Jag har dessutom haft förmånen att se System of a Down tre gånger: på Metaltown, på Gävle Metal Festival och senast i Stockholm i somras. Inför den senaste konserten var jag faktiskt lite nyfiken på hur det skulle kännas. Det hade gått någonstans runt 15 år sedan jag såg dem sist, och alternativen i mitt huvud var ungefär att de antingen skulle ha blivit lite sämre eller fortfarande vara precis lika bra. Det var det senare.
<
Det är också ett av ganska få band där jag verkligen står och vrålar med. Jag kan nästan alla texter och musiken sitter så djupt att det inte riktigt går att stå bredvid och betrakta konserten på ett civiliserat sätt. Hela kroppen vet vad som kommer härnäst. Och någonstans var det kanske det finaste med att se dem igen efter så många år: att upptäcka att den där känslan faktiskt fanns kvar. Jag är uppenbarligen inte tonåringen som satt och väntade på sitt förbeställda album från Ginza längre, men när de spelar finns en väldigt rak linje tillbaka till henne. Det är nog svårt att komma mycket närmare kärnan i varför jag älskar ett band än så.
Lite fakta som vi trots allt kanske ska ha ordning på
Och eftersom jag ändå har valt Chop Suey! som något slags officiell representant för dagens System of a Down-kavalkad kan vi ta det mest nödvändiga runt själva låten också. Den kom 2001 på Toxicity, albumet som blev bandets stora kommersiella genombrott, och är tre och en halv minut lång. Tre och en halv minut är för övrigt ganska imponerande med tanke på hur många musikaliska personligheter den hinner uppvisa under den tiden.
- Artist: System of a Down
- Album: Toxicity
- Släppår: 2001
- Längd: 3:30
Under allt detta musikaliska kaos finns dessutom ett betydligt mörkare tema. Chop Suey! kretsar kring död och hur människor bedöms olika beroende på omständigheterna kring deras död. Daron Malakian har beskrivit temat som människors benägenhet att avgöra om någon på något sätt förtjänade sitt öde. Det är alltså ganska tunga saker under en låt som samtidigt far omkring musikaliskt åt ungefär alla håll den hittar. Och kanske är det också väldigt System of a Down: det gravallvarliga och det fullständigt bångstyriga existerar samtidigt.
Bandet växte fram ur den armenisk-amerikanska musikmiljön kring Los Angeles på 1990-talet, och den etablerade sättningen består sedan 1997 av Serj Tankian, Daron Malakian, Shavo Odadjian och John Dolmayan. Toxicity blev det stora kommersiella genombrottet 2001, Steal This Album! följde redan 2002 och sedan kom Mezmerize och Hypnotize 2005. Efter det har det inte kommit något nytt studioalbum, även om bandet 2020 släppte två nya låtar, Protect the Land och Genocidal Humanoidz. Och här får jag nog sätta stopp för mig själv innan den här lilla faktabakgrunden på något sätt utvecklas till ytterligare fem låttips.
Obskyr fakta
- Bandnamnet kommer från en dikt av Daron Malakian med titeln Victims of a Down. När gruppen bildades ändrades namnet till System of a Down. Någonstans på vägen fick alltså ett enskilt ord lämna plats, och ganska många år senare fick jag ännu en fullständigt rimlig detalj att lagra i den del av hjärnan som uppenbarligen inte behöver användas till viktigare saker.
- När Serj Tankian körde fast med orden till ett parti i Chop Suey! föreslog producenten Rick Rubin att han skulle ta en bok från bokhyllan och öppna den på måfå. Det Tankian fick syn på blev inspiration till det bibliskt präglade partiet i låten (som också är ett av de bästa i hela låten). Boken var Bibeln, och resultatet blev en direkt anspelning på Lukasevangeliet 23:46, Jesu sista ord före sin död. Det här är exakt den sortens information som min hjärna tycker är viktig att spara.
Slutord
Så ja. Dagens låttips är Chop Suey!, men dagens verkliga tips är System of a Down. Helst alla fem album, från början till slut. Jag inser att det möjligen är att tänja på formatet en aning, men det här är inte riktigt vilket band som helst för mig. De dök upp mitt i tonåren, blev en del av mitt sätt att upptäcka och älska musik och har sedan aldrig riktigt flyttat ut igen. Ett kvarts sekel senare äger jag fortfarande alla album, kan fortfarande nästan alla texter och står fortfarande och vrålar med live. Då får reglerna faktiskt finna sig i att bli lite misshandlade.
Om ni bara tänker lyssna på en låt så börja med Chop Suey!. Se sedan till att tacka mig när det slutar med att ni sitter med Peephole, Forest eller Ego Brain och undrar hur ni hamnade där.