Regler, undantag och en servett
Först en liten omväg via en pianokonsert
Förra onsdagen var jag på konsert med pianisten Maksim. Nu har det gått en vecka och jag har hunnit fundera lite på vad jag egentligen tyckte. Inte för att det här ska bli en recension av konserten, utan för att den råkade sätta igång ett musikaliskt resonemang som jag tydligen behövde ha med mig själv.
Jag hade lite svårt för delar av konserten, framför allt när den klassiska musiken gjordes om. Inte för att det var dåligt spelat eller för att jag principiellt har något emot att man gör saker med klassisk musik. Det var snarare hans uttryck jag inte riktigt kom överens med. Det kändes lite för utstuderat, pråligt och medvetet för min smak. Jag hade svårt att uppskatta när han mer eller mindre "slaktade" några klassiska favoriter med allt för mycket energiskt extra-plinkande på pianot. MEN han är uppenbarligen väldigt skicklig på det han gör - det kan ingen säga annat om.
Och sedan fanns det en servett. Han torkade sig om munnen med den, sedan i pannan, sedan om munnen igen och tillbaka till pannan. Samma servett. Efter ett tag satt en del av min hjärna mest och undrade över själva målsättningen. Ville han ha det som fanns runt munnen i pannan? Behövde han egentligen torka sig om munnen över huvud taget? Jag fick inga svar. Däremot fick jag väldigt bra koll på servetten.
Jag trodde först att det kanske var själva crossovergrejen jag hade svårt för, alltså musik som rör sig över genregränser och blandar exempelvis klassiskt med pop, rock eller elektronisk musik. Men den teorin håller inte riktigt heller. Jag tyckte ju väldigt mycket om när det gick åt andra hållet under konserten och modern musik gjordes om för piano. Så det var nog inte crossover i sig. Det var just det här uttrycket.
Konserten påminde mig däremot om hur mycket jag faktiskt gillar klassisk musik. Det har jag alltid gjort, men det har blivit ganska lite klassiskt bland de här tipsen hittills. När det dessutom dök upp en liten bit Vivaldi under konserten kändes det ganska givet vad jag skulle tipsa om härnäst.
De fyra årstiderna är musik jag minns från när jag var liten och som jag minns spelades väldigt mycket omkring mig. Om det faktiskt var så eller om mitt minne ägnar sig åt efterhandsredigering har jag ingen aning om, men för mig tillhör Vivaldi den lilla grupp kompositörer som känns mer som uppväxt än som något jag upptäckt senare.
🎵 Den här gången
Max Richter – Winter 1 – 2012, ur Recomposed by Max Richter: Vivaldi – The Four Seasons.
Lyssna här
Varför just den här låten?
Här uppstår då ett mindre problem med hela resonemanget ovan. Det jag hade svårt för på konserten var alltså när någon tog klassisk musik och gjorde något annat av den. Så jag funderar på saken i en vecka och bestämmer mig för att tipsa om Max Richter, som har tagit Vivaldis De fyra årstiderna, plockat isär dem på notnivå och byggt upp dem igen som något ganska radikalt annorlunda. Och det här tycker jag är jättebra.
Det är förstås inte särskilt konsekvent. Uppenbarligen har jag inget principiellt emot att någon tar sig stora friheter med klassisk musik. Det verkar snarare handla om vad som kommer ut på andra sidan. Recomposed känns inte som Vivaldi med lite Max Richter ovanpå, utan som ett eget verk som hela tiden står i relation till originalet. Man känner igen musiken därinne, men den har blivit något annat. Och tydligen är det helt okej enligt mina regler.
Vilka regler? Ingen aning. Jag hittar uppenbarligen på dem efter hand. Men det är min blogg, så det får jag.
Och Max Richter hade sitt eget problem med Vivaldi
Richter hade själv en ganska komplicerad relation till De fyra årstiderna. Han älskade verket som barn, men efter år av Vivaldi i bland annat reklam, köpcentrum och telefonköer upplevde han att han nästan hade slutat höra musiken. Recomposed blev hans sätt att hitta tillbaka till den genom att plocka isär det alltför välbekanta och närma sig det på nytt.
Det tycker jag extra mycket om eftersom Vivaldi för mig också hör ihop med barndomen och med musik som på något sätt bara fanns där. Richter och jag har förstås hanterat detta lite olika. Han skrev om De fyra årstiderna. Jag har periodvis terroriserat mina barn med dem. Alla har sin metod.
Kortfakta
- Artist: Max Richter, med Daniel Hope på soloviolin, Konzerthaus Kammerorchester Berlin och André de Ridder som dirigent.
- Album: Recomposed by Max Richter: Vivaldi – The Four Seasons.
- Släppår: 2012 för originalutgåvan. Den nuvarande Spotify-utgåvan är daterad 2014, så båda årtalen förekommer.
- Längd: cirka tre minuter. Spotify anger 3:00 och YouTube Music 3:01. Den sekunden får vi leva med.
Obskyr fakta
- Richter började projektet med tanken att arbeta ungefär som en remixare utifrån en befintlig inspelning, men gick i stället tillbaka till själva partituret. Han uppskattade själv att omkring 75 procent av Vivaldis originalmaterial försvann under arbetet.
- För Daniel Hope skapade den nya versionen ett annat problem. Vivaldis De fyra årstiderna sitter så djupt i violinrepertoaren att Richter beskrev musiken som närmast ”hardwired” hos violinister. Hope behövde alltså spela Richters version samtidigt som originalet redan fanns automatiserat i det musikaliska minnet.
Slutord
Så efter en veckas funderande har jag inte kommit fram till någon särskilt konsekvent hållning till vad man får göra med klassisk musik. Jag tyckte tydligen inte särskilt mycket om vad Maksim gjorde med den, men när Max Richter plockar sönder Vivaldi och bygger upp honom igen tycker jag väldigt mycket om resultatet.
Det är inte logiskt. Det behöver det inte heller vara. Detta är trots allt Questionable Musical Facts, inte Scientifically Proven Musical Opinions. Jag bestämmer reglerna och förbehåller mig därmed också rätten att bryta mot dem.