När musikfyndet hittar dig: en musikalisk upptäcktsresa i kortformat
I måndags på väg hem från jobbet hade jag ingen aning om att den här låten fanns. Nu är det tisdag kväll och jag har lyssnat på den tillräckligt många gånger för att vi med viss säkerhet kan konstatera att en ny musikalisk tvångscykel har inletts.
Det började dessutom på det minst dramatiska sätt man kan tänka sig. Jag hade haft Spotifys Release Radar i bakgrunden under eftermiddagen och egentligen inte lyssnat särskilt noga. Ni vet den sortens musiklyssnande där öronen uppenbarligen är inkopplade men resten av hjärnan har viktigare saker för sig. Och så plötsligt hörde jag en röst och tänkte ungefär: vänta nu. Vad är det där? Jag hann inte göra särskilt mycket mer av saken just då, men någonting med rösten hade fastnat.
På väg hem satte jag därför på låten igen i lurarna. Sedan en gång till. Och väl i bilen ytterligare en gång. Ungefär femton minuter senare fick jag stanna bilen och starta transkriberingen på telefonen, eftersom jag insåg att jag behövde fånga vad som höll på att hända innan jag hann analysera sönder det. Sedan dess har det blivit ett antal varv till, och nu när jag sitter och försöker få ihop det här på tisdagskvällen har den första spontana reaktionen hunnit få både lite eftertanke och en ganska rejäl dos onödig research ovanpå sig.
🎵 Den här gången
Johan Ludvig Rask & Thomas Feiner – Höstvisa
Det här befinner sig ganska långt från centrum av min musikkarta. Jag lyssnar ju på väldigt mycket och metal är definitivt hemmaplan, men svenska visor är, tillsammans med exempelvis jazz, ett av de där områdena där jag själv brukar säga att jag inte lyssnar särskilt mycket. Vilket gör hela den här upptäckten betydligt roligare.
Lyssna här
Varför just den här låten?
Första gången var det rösten. Det är fortfarande det enklaste svaret. Thomas Feiner har en mörk baryton som var väldigt svår att bara låta passera i bakgrunden, och tydligen var det precis tillräckligt för att min hjärna skulle dra i handbromsen. Men under lyssning två, tre och fyra började jag höra vad resten av låten gjorde. Den bygger. Inte genom att plötsligt kasta allt den har på en, utan stadigt, lager efter lager, med fler instrument och mer intensitet, tills jag märker att jag egentligen sitter och väntar på en mycket specifik del av låten.
Det här är bekant territorium för mig. Jag får musikaliska tvångscykler där jag efter ett tag inte nödvändigtvis vill höra hela låten igen. Jag vill åt den där minuten. Den där sekvensen där någonting händer som gör att hela kroppen reagerar. I Höstvisa är det framför allt slutet, när låten når sitt crescendo. När man väl har hittat minuten är det dessutom kört, för då vet hjärnan exakt vad som kommer och börjar vänta på det redan långt tidigare.MEN. Man måste faktiskt ha lyssnat på hela låten ett gäng gånger innan det är tillåtet att snabbspola.
Fullständigt nödvändigt vetande: Den fysiologiska termen för gåshud är piloerektion. Piloerektion. Jag är ledsen, men det är så barnsligt kul och måste därför få stå helt för sig självt här.
Fenomenet som helhet brukar kallas frisson, från franskans ord för ungefär rysning eller darrning. Det är inget nytt begrepp i mitt musiklyssnande, snarare tvärtom. Jag har känt till det länge och känner framför allt väldigt väl igen upplevelsen: den där korta, ofrivilliga kroppsliga reaktionen som kan komma när musiken bygger upp en förväntan, man vet ungefär vad som är på väg, väntar på att det ska hända och till slut når den där väldigt specifika höjdpunkten som får hela kroppen att reagera. Rysningar, pirrningar, gåshud och en plötslig våg av känsla
Och ja. När jag läser den beskrivningen inser jag också att den, med rätt sorts fantasi, går alldeles utmärkt att läsa som något helt annat. Varsågoda. Jag tänker inte rädda er ur den tanken, eftersom jag uppenbarligen hamnade där alldeles själv. Men när vi pratar om musik heter det faktiskt frisson. Det är med andra ord inte helt taget ur luften att jag sedan länge brukar beskriva mina bästa musikögonblick som gåshud, öronorgasmer och ögondarr.
Och sedan började jag läsa
Det var först efter själva upptäckten som nästa lilla överraskning dök upp. Höstvisa är förstås inte alls någon ny låt. Det är en etablerad visa med text av Tove Jansson och musik av Erna Tauro. Med andra ord hade jag lyckats göra ett sprillans nytt musikaliskt fynd av någonting som bevisligen bara varit en jättelucka i min egen musikkatalog.
Och Tove Jansson. Naturligtvis. Muminmamman själv. Jag är inget ultrafan som har byggt mitt hem runt Muminkoppar, men jag har väl åtminstone sex stycken, (plus en Snorkfröken-patch på min battle vest) så vi kan nog slå fast att jag gillar Mumin. Det gjorde på något sätt hela upptäckten ännu roligare. Jag fastnar alltså helt ovetande för en mörk nytolkning av en gammal svensk visa, sitter och jagar samma minut om och om igen och upptäcker först därefter att texten är skriven av Tove Jansson.
Och när jag efter alla de här lyssningarna verkligen börjar tänka på vad texten gör tillsammans med musiken blir det ännu intressantare. Texten är rätt dyster om man plockar isär den: höst, ensamhet, tiden som går och allt det där man borde ha hunnit säga eller göra. Men när jag lyssnar på helheten får jag en helt annan känsla. För mig blir den positiv, hoppfull och märkligt energigivande. Mindre en berättelse om att sommaren tar slut och mer en ganska handfast påminnelse om att vara närvarande medan den faktiskt pågår. Ta vara på människorna. Säg sakerna. Gör sakerna. Tänd ljusen.
Och just nytolkning är viktigt här. Johan Ludvig Rask och Thomas Feiner arbetar tillsammans med att utforska svenska visor och ge dem mörkare och mer dramatiska arrangemang. Det förklarar förmodligen en del av varför just deras version lyckades ta sig rakt igenom mitt annars ganska outnyttjade visfilter. Den försöker inte göra visan till någonting annat, men hittar mörkret, dramatiken och dynamiken i den och drar fram dem på ett sätt som definitivt talar mitt musikaliska språk.
Kortfakta
- Artist: Johan Ludvig Rask & Thomas Feiner
- Singel: Höstvisa
- Släppt: 31 oktober 2026
- Längd: cirka 5:35
Obskyr fakta
- Feiner Rasks version hade levt inför publik innan singeln kom. De framförde Höstvisa på Utopia Jazz i Göteborg redan den 10 februari 2026, där den låg som nummer sju i programmet.
- Under samma konsert fanns bland annat Vårvindar friska, Jag ger dig min morgon och Visa vid midsommartid på repertoaren. Det här verkar alltså vara mer musikalisk expedition genom den svenska visskatten än en samling isolerade covers.
Onödigt vetande som möjligen känns viktigt
Det jag tycker mest om med hela historien är nog att allt började innan jag visste ett enda dugg. Jag visste inte vem som sjöng. Jag visste inte att det var en gammal visa eller vem som hade skrivit den. Frisson kände jag förvisso redan till, men jag visste definitivt inte när rösten först trängde igenom bakgrundslyssningen att jag några timmar senare skulle sitta och jaga ett crescendo för att få just den reaktionen igen.
Det är nog egentligen precis därför jag fortsätter leta efter ny musik. Man kan lyssna väldigt medvetet och vara helt inställd på att hitta nästa fynd, men ibland händer det när man inte ens lyssnar ordentligt. Någonting tar sig igenom ändå. Och sedan sitter man i bilen på väg hem, startar transkriberingen på telefonen och försöker dokumentera varför en gammal Tove Jansson-visa plötsligt orsakar gåshud, öronorgasmer, ögondarr och, ska vi vara vetenskapligt korrekta, piloerektion.