Minuten man jagar
Efter allt prat om gamla favoriter, märkliga musikminnen och låtar som på något sätt har lyckats bosätta sig permanent i hjärnan är det dags för en låt som ligger väldigt nära själva kärnan i min kärlek till musik. Och anledningen till att den dyker upp just nu är ganska enkel: i torsdags var jag på konsert.
🎵 Den här gången
Dimmu Borgir – Kings of the Carnival Creation
Jag hittade Dimmu Borgir någonstans runt millennieskiftet, ungefär samtidigt som jag på allvar hittade den här delen av musikvärlden. Det finns några Dimmu Borgir-låtar som kom före den här för mig, men Kings of the Carnival Creation hittade jag ganska snabbt och sedan dess har den på något vis varit oöverträffad. Det finns andra låtar som betyder lika mycket, men inte riktigt av samma anledning.
Jag börjar faktiskt misstänka att jag behöver göra någon slags Big Five-lista över de viktigaste låtarna i mitt liv. Problemet är bara att min Big Five med största sannolikhet skulle innehålla tio låtar, eftersom jag uppenbarligen inte kan anförtros den sortens begränsningar. Enjoy the Silence med Depeche Mode skulle definitivt finnas där. Kings of the Carnival Creation också. De skulle bara representera två helt olika delar av varför jag älskar musik.
Lyssna här
Varför just den här låten?
Det slog mig först när jag började fundera på vad jag egentligen skulle skriva om den att den här låten innehåller väldigt mycket av det jag tycker om med musik. Dimmu Borgir har ett sound som är väldigt mycket deras eget, och här finns mörkret, mystiken och känslorna, men också dubbeltrampet, stråkarna och det där medryckande drivet där allting tycks flyta fram samtidigt som det är fullt av detaljer. Det händer hela tiden saker, men det känns inte som att någon försöker tränga in saker bara för sakens skull.
Och så har vi minuten. Någonstans runt 1:50 händer någonting med låten. Soundet ändrar karaktär och en uppbyggnad börjar som min hjärna uppenbarligen fortfarande, efter alla dessa år, är helt försvarslös mot. Runt 2:10 förändras det igen och fortsätter bygga tills vi når ungefär 2:30. Där, mellan ungefär 2:30 och 2:50, befinner vi oss i vad jag tänker kalla perfektion. Detta är möjligen inte en vetenskapligt accepterad musikanalytisk term, men jag står fast vid den ändå.
Efter 2:50 och fram till ungefär 3:15 fortsätter magin, men om jag måste välja är det minuten från ungefär 1:50 till 2:50 som jag har lyssnat på ett rent orimligt antal gånger. Och det går inte att fuska genom att hoppa direkt till 2:30. Man måste höra uppbyggnaden. Det är hela poängen. Jag tror dessutom att högtalarna i min förra bil kan ha fått betala åtminstone en del av priset för min relation till just det här partiet (det måste liksom höras ända in i själen). Bevisläget är svagt, men misstankarna är starka.
Det här är också en av de där låtarna som kan framkalla hela paketet: gåshud, ögondarr och öronorgasmer. Jag försökte ett kort ögonblick hitta en fyndig förkortning för de tre, men vissa projekt bör läggas ned redan under förstudien.
Minuten man jagar
Och då kommer vi till torsdagen. Jag hade sett fram emot den här konserten sedan vi bokade biljetterna i våras, eftersom kvällen bestod av Dark Funeral, Dimmu Borgir och Behemoth. Musikaliskt rörde vi oss från ren black metal via symfonisk black metal till en blandning av black och death metal, så även om släktskapet är tydligt var det tre ganska olika uttryck på samma scen. Alla tre hade kunnat bära en kväll på egen hand, och förbandet var ärligt talat lite för bra för att vara förband. De två huvudakterna har turats om att avsluta under turnén, och den här kvällen var det Behemoth som fick sista ordet.
Min stora dotter var dessutom med, på vad som nog får räknas som hennes första riktiga metalspelning av den här sorten. Efter förbandet konstaterade hon i förbifarten att hon inte kunde se de andra i vårt sällskap för all ”lädersmet och mörkermassa”. Jag skrev omedelbart upp båda orden i mobilen, eftersom det möjligen är den mest träffsäkra beskrivningen hittills av miljön på en black metal-konsert. Mycket svart, mycket läder och ganska svårt att hitta folk.
Lädersmet och mörkermassa. Jag tänker behålla de begreppen
Jag har sett både Dimmu Borgir och Behemoth tidigare. Dimmu Borgir såg jag för tre år sedan på Beyond the Gates, en black metal-festival i Norge, och dessutom i Grieghallen. Det var ungefär så coolt som det låter och hela den festivalen förtjänar egentligen en egen berättelse någon gång. Men den gången spelade de inte Kings of the Carnival Creation.
Det gjorde de nu. Och jag tror att det är precis den minuten man jagar när man går på konsert. Det där ögonblicket när något klickar och hela tillvaron reduceras till en väldigt enkel tanke: nu är livet perfekt, för jag står här och upplever musik. Ofta vet jag redan innan en spelning vilken låt eller vilket parti som skulle kunna bli just det ögonblicket, och för mig var det förstås den här minuten. Efter att ha levt med låten sedan ungefär millennieskiftet fick jag nu höra den live för första gången.
För det är något som händer när musik flyttar från hörlurar och högtalare till en konsertlokal. Man hör den inte bara längre. Man känner den. Trummorna, basen, volymen och vibrationerna finns i kroppen och plötsligt jobbar fler sinnen tillsammans. Att få stå mitt i den där uppbyggnaden som jag har lyssnat på så många gånger, och sedan känna den slå över i just det där partiet, var exakt den där liveupplevelsen jag alltid letar efter.
Och som en liten parentes måste jag också ge Behemoth vad Behemoth förtjänar. De ingår inte direkt i min vanliga låtrotation och därför hade jag inte heller samma förväntningar på dem. Men live var de otroligt vassa, framför allt i sin scennärvaro, och om jag ska vara helt ärlig var de nog snäppet bättre den här kvällen. Jag älskar Dimmu Borgir, men rätt ska vara rätt. Det var tre band på toppnivå, och Behemoth lyckades ändå överraska mig mest.
Kortfakta
- Artist: Dimmu Borgir
- Album: Puritanical Euphoric Misanthropia
- Släppår: 2001
- Längd: cirka 7:48, beroende på utgåva
Dimmu Borgir bildades i Norge 1993 och spelar symfonisk black metal. När Puritanical Euphoric Misanthropia kom 2001 befann sig bandet dessutom i en period där den orkestrala sidan tog ett tydligt steg framåt, med riktiga orkestermusiker vid sidan av keyboardsen.
Obskyr fakta
- Det extremt precisa baskaggeljudet på albumet har en oväntad koppling till Pantera. I produktionen användes ett sample från början av 5 Minutes Alone, och Nick Barker har berättat om hur arbetssättet inspirerades av Hellhammers användning av triggers på Mayhems Grand Declaration of War.
- På just Kings of the Carnival Creation hörs ICS Vortex med ren sång vid sidan av Shagraths leadsång. Keyboardisten Mustis har dessutom låtskrivarkredit tillsammans med Silenoz och Shagrath, vilket gör låten till ett ganska bra exempel på hur Dimmu Borgirs då nya uppsättning faktiskt påverkade soundet.
Slutord
Jag har lyssnat på Kings of the Carnival Creation i ungefär ett kvarts sekel och ändå kan den där minuten fortfarande göra exakt det jag vill att musik ska göra. Den bygger, drar med mig och någonstans där slutar jag egentligen analysera vad som händer. Kroppen har redan fattat. Det här är bara så jävla bra.
Och i torsdags fick jag för första gången stå där när den minuten hände live. Inte bara höra den, utan känna den i hela kroppen. Och det är nog precis sådana minuter jag jagar när jag går på spelningar. Minuter när livet liksom levs lite extra. Sådana man vill lagra någonstans och plocka fram den dagen man är gammal och inte längre orkar stå på en konsert och få dubbeltramp rakt genom bröstkorgen. Jag väntade ungefär 25 år på just den här minuten. Det var den värd.