Månlandningen, goth-mårran och en gitarrslinga
🎵 Den här gången: The Cure – Endsong
Jag blev faktiskt rätt chockad när jag insåg att den här låten släpptes 2024. The Cure är för mig ett sådant där band som alltid har funnits. Ett band man växt upp med utan att egentligen lyssna särskilt noga på, men som ändå hela tiden legat där någonstans i bakgrunden. Därför kändes det nästan märkligt att upptäcka att Endsong inte är någon bortglömd gammal pärla utan en helt ny låt.
Låten är avslutningsspåret på Songs of a Lost World, The Cures första studioalbum med nytt material på 16 år. Och även om jag normalt inte är särskilt förtjust i låtar som passerar tiominutersstrecket så är det något med den här som gör att tiden nästan slutar spela roll.
🎧 Lyssna här
Varför just den här låten?
Det märkliga med den här låten är att den inte fastnade direkt. Eller snarare att den fastnade utan att jag riktigt märkte det. Jag hörde den första gången när vi såg The Cure på Way Out West i sommrasoch det jag minns tydligast är faktiskt trummorna. Takten ligger där nästan oförändrad genom hela låten och jag kommer ihåg att jag stod och funderade på hur imponerande det var att hålla ihop det så länge utan att det känns stelt eller monotont.
Men det som verkligen stannade kvar var gitarrslingan. Den där lilla slingan har dykt upp i huvudet med jämna mellanrum sedan dess. Inte som en stor refräng som kräver uppmärksamhet, utan mer som ett avlägset minne som plötsligt tittar fram. När jag hörde låten igen nyligen kände jag därför igen den direkt och tänkte: ”Just det. Det är ju den här.”
Normalt sett gillar jag inte långa låtar där det händer ganska lite. Men här känns längden aldrig som ett problem, fastän det tar dryga 6 minuter innan Herr Smith faktiskt börjar sjunga. Låten får helt enkelt ta den tid den behöver, och av någon anledning fungerar det.
Obskyr fakta som möjligen känns viktig
Robert Smith har berättat att låten inspirerades av minnet av när han som barn såg Apollo 11:s månlandning tillsammans med sin far. När jag läste det föll faktiskt en pusselbit på plats.
För även om jag inte direkt tänker på rymden när jag hör låten så finns det något i stämningen som påminner om hur gamla framtidsdrömmar känns. Som en blandning av nostalgi, vemod och fascination inför något större än en själv. Lite som att titta på framtiden genom ett gammalt fotografi.
Och kanske är det därför låten har stannat kvar hos mig. För den känns på något sätt både hoppfull och sorgsen samtidigt. Inte tragisk, inte uppgiven, utan mer som den där känslan av att inse att tiden går och att livet inte riktigt går att hålla fast vid. Det finns ett vemod i den, men också ett lugn. Som ett konstaterande snarare än en klagosång.
Live-upplevelsen
När vi såg The Cure spelade de låten sent på kvällen, precis när det inte längre var dag men inte heller natt. Det där speciella skymningsljuset som vissa band bara verkar höra hemma i. The Cure är definitivt ett sådant band. Med Robert Smith längst fram och den långsamt växande ljudbilden kändes det nästan som att konserten och kvällshimlen följde samma rytm.
Och så har vi förstås Robert Smith själv. Min dotter beskriver honom som ”mysiga goth-mårran”, vilket fortfarande är en av de mest träffsäkra artistbeskrivningar jag någonsin har hört. När man väl hört det är det i princip omöjligt att inte se det framför sig.
Kortfakta
- Artist: The Cure
- Album: Songs of a Lost World
- Släppår: 2024
- Längd: cirka 10 minuter och 23 sekunder
Slutord
Endsong är en sådan låt som långsamt har letat sig in i mitt huvud och stannat kvar. Först genom en konsertupplevelse, sedan genom en envis gitarrslinga och till sist genom den där märkliga blandningen av nostalgi, vemod och lugn som den bär på. Jag brukar inte gilla tio minuter långa låtar, men tydligen finns det undantag. Och det här är ett väldigt fint sådant.