Japp. Fortfarande skitbra. Sex minuter synthpop-perfektion
đ” Den hĂ€r gĂ„ngen: Depeche Mode â Enjoy the Silence
Jag har ingen aning om nÀr jag hörde Enjoy the Silence första gÄngen. Det finns inget tydligt minne av en radio som stod pÄ i bakgrunden eller ett ögonblick dÀr jag insÄg att jag just hade hittat en ny favoritlÄt.
Den har bara alltid funnits dÀr.
Vi lyssnade mycket pÄ musik hemma nÀr jag vÀxte upp, sÄ den spelades sÀkert nÄgon gÄng utan att jag tÀnkte sÀrskilt mycket pÄ den. Sedan fortsatte den bara att dyka upp med jÀmna mellanrum och blev till slut en av de dÀr lÄtarna som alltid verkar följa med genom livet.
Och vi pratar dessutom inte om vilken lÄt som helst hÀr.
Om jag nÄgon gÄng skulle fÄ för mig att göra en lista över mina favoriter genom livet skulle Enjoy the Silence hamna vÀldigt högt upp. Topp fem utan större diskussion. Kanske Ànnu högre. Jag Àr inte sÀker pÄ att den skulle ta förstaplatsen, men den skulle definitivt vara med och slÄss om den.
Det Àr egentligen det som gör den intressant att skriva om. Jag kan nÀmligen fortfarande inte riktigt förklara varför just den hÀr lÄten har fÄtt den platsen.
Jag har haft mÄnga favoritlÄtar genom Ären. En del har spelats sönder. Andra har lÄngsamt tappat lite av sin magi. SÄ fungerar det ju oftast. Men av nÄgon anledning har Enjoy the Silence klarat sig undan det ödet.
Jag har hört den fler gÄnger Àn jag kan rÀkna, ÀndÄ reagerar jag fortfarande ungefÀr likadant varje gÄng den dyker upp. Det kÀnns faktiskt lite konstigt nÀr man tÀnker efter.
Lyssna hÀr
Varför just den hÀr lÄten?
Om jag ska försöka förklara det sÄ tror jag att en del av svaret faktiskt ligger i hur enkel den Àr. Det hÀr Àr inte en lÄt som imponerar genom att vara komplicerad. TvÀrtom. Den bygger pÄ att samma saker Äterkommer om och om igen. Den Àr symmetrisk, avskalad och nÀstan lite monoton pÄ det dÀr sÀttet som egentligen borde göra att man tröttnar efter nÄgra hundra lyssningar.
Men det hÀnder aldrig.
IstĂ€llet fungerar den ungefĂ€r som nĂ„gon sorts musikalisk dopaminknapp. Jag vet exakt vad som kommer att hĂ€nda. Jag har hört varje ton tusentals gĂ„nger tidigare. ĂndĂ„ fĂ„r den fortfarande samma effekt.
Det rÀcker dessutom inte med nÄgra sekunder för att kÀnna igen lÄten. En halv sekund Àr nog nÀrmare sanningen. Det spelar ingen roll var jag hör den. NÄgra toner senare vet jag exakt vad som Àr pÄ vÀg, och nÄgonstans i huvudet kommer alltid samma tanke:
Fan vad den hÀr Àr bra.
Det Àr kanske inte den mest sofistikerade analysen av musik som nÄgonsin har formulerats, men den Àr Ätminstone Àrlig.
Jag gillar mycket annat som Depeche Mode har gjort, men inte pÄ samma sÀtt. Det Àr just den hÀr lÄten som har fÄtt den dÀr mÀrkliga permanenta platsen i musikbiblioteket. Kanske handlar det om nostalgi. Kanske handlar det om att den rÄkade dyka upp vid rÀtt tidpunkt i livet. Eller sÄ handlar det om nÄgot helt annat. Jag vet faktiskt inte.
Det enda jag vet Àr att jag fortfarande vÀljer den.
Om den skulle försvinna frÄn Spotify i morgon skulle jag förmodligen inte acceptera det sÀrskilt lÀnge. DÄ fÄr man vÀl köpa den pÄ vinyl och se till att ha nÄgot att spela den pÄ. Det kÀnns som ett oproportionerligt stort projekt för en enda lÄt, men samtidigt kÀnns det helt rimligt.
Jag ska ocksÄ erkÀnna att jag sÀllan fastnar sÀrskilt mycket för lÄttexter. Det Àr oftast melodier, ljud och kÀnslan i musiken som fÄr mig att stanna kvar. Vilket kanske gör det lite ironiskt att en av mina absoluta favoritlÄtar rÄkar heta Enjoy the Silence. Det var aldrig texten som fÄngade mig. Det var allt det andra.
NÀr det gÀller alla covers, remastrar och nytolkningar som har dykt upp genom Ären hamnar jag dessutom alltid pÄ samma stÀlle. Tillbaka hos originalet. Det lÄter mest som det ska göra. Det Àr mer avskalat, mer Ättiotal och mer sig sjÀlvt. Och uppenbarligen Àr det precis sÄ jag vill ha det.
Som bonus har jag dessutom lyckats smitta Ätminstone en av mina döttrar med lite Depeche Mode lÀngs vÀgen. Det finns betydligt sÀmre kulturarv att föra vidare.
Kortfakta
- Artist: Depeche Mode
- Album: Violator
- SlÀppÄr: 1990
- LĂ€ngd: 6:12 (albumversion)
- Genre: Synthpop, alternativ dansmusik, electronic rock
Obskyr fakta
- B-sidan "Sibeling" fick sitt namn efter den finlÀndske tonsÀttaren Jean Sibelius, en ganska ovÀntad referens frÄn ett synthband.
- LÄten började som en betydligt lÄngsammare harmoniumballad innan den byggdes om till den version som senare blev en av Depeche Modes största klassiker.
Onödigt vetande som möjligen kÀnns viktigt
Martin Gore var frÄn början tveksam till att ge lÄten det tydliga dansdriv som den senare fick. Han tyckte att en lÄt om stillhet egentligen inte borde drivas fram av rytm. Resten av bandet och producenten lyckades övertyga honom om motsatsen, vilket kÀnns som ett beslut som har Äldrats ganska vÀl.
Slutord
Jag brukar kunna förklara ganska vÀl varför jag gillar en lÄt. Om inte direkt sÄ Ätminstone efter en stunds funderande.
Med Enjoy the Silence har det gÄtt betydligt lÀngre tid Àn sÄ, och jag Àr fortfarande inte sÀker pÄ att jag har ett svar.
Kanske Àr det just dÀrför den har hÀngt kvar. Inte för att den Àr den mest komplexa lÄten jag kÀnner till eller för att den innehÄller nÄgon livsavgörande insikt, utan för att den gör exakt det jag vill att den ska göra varje gÄng jag hör den.
Om du redan tycker om den hÀr lÄten behöver du förmodligen ingen pÄminnelse frÄn mig.
Om det var lÀnge sedan du lyssnade pÄ den kan det dÀremot vara vÀrt att ge den en ny omgÄng. Bara för att se om den fortfarande fungerar.
För min del gör den det. Varenda gÄng.