Jag lyssnar inte på saker som slutar på -core
Ibland upptäcker man ett band som inte alls borde fungera.
För min del gäller det Lorna Shore.
Jag lyssnar nämligen i princip inte på någonting som slutar på -core. Det här är möjligen en åldersgrej. Känns mer som något 90-talister lyssnar på. Jag känner mig helt enkelt för gammal för det. Någonstans har jag tydligen bestämt att sådant inte riktigt är min grej, och det är en ståndpunkt jag normalt försvarar med förvånansvärt stort självförtroende.
Ändå sitter jag här och rekommenderar Lorna Shore.
🎵 Den här gången
Of the Abyss med Lorna Shore.
Lyssna här
Varför just den här låten?
Om man känner till Lorna Shore finns det en ganska stor risk att man tänker på To The Hellfire. Det är ungefär så jag upptäckte dem också. Precis som större delen av internet verkar ha gjort. Det hade därför varit det självklara valet här. Vilket också är exakt anledningen till att jag inte valde den. Som tur är så är hela EP:n bra. Så det blev Of the Abyss istället.
Anledningen är inte särskilt avancerad. Den har helt enkelt den bästa refrängen. Lättare att "visk-vråla" till i bilen påväg till jobbet. Mer av den där känslan som gör att man trycker på repeat trots att man nyss bestämt sig för att lyssna på något annat. Ibland behöver det faktiskt inte vara krångligare än så.
Live-upplevelsen
Jag såg Lorna Shore live förra året på Broken Summer i Stockholm. Egentligen är det ett festivalminne som jag kommer ihåg minst lika mycket för sällskapet som för musiken. Min dotter ville åka dit tillsammans med en kompis, och jag fick frågan om jag kunde följa med. När man blir tillfrågad om något sådant finns det egentligen bara ett rimligt svar. Det visste min dotter också. Hon visste mycket väl att jag skulle säga ja utan större övertalning. Så vi åkte.
Det var också ungefär den varmaste dagen i modern svensk historia. Okej, kanske inte bokstavligen, men det kändes så. Festivalen hölls på vad som i praktiken kändes som en gigantisk stekpanna mitt i Stockholm. Asfalt, gassande sol, i princip ingen skugga och temperaturer som gjorde att man började planera sina förflyttningar mellan vattenstationerna som om man korsade Sahara.
Halva upplevelsen bestod av att försöka överleva tills huvudakten gick på. Om jag ska vara helt ärlig var det inte särskilt många av banden jag kommer ihåg med värme. Lorna Shore var undantaget. Faktum är att festivalen också bjöd på ett av de sämsta liveframträdanden jag någonsin sett. Jag tänker inte nämna vilket band det var, men det var tillräckligt dåligt för att fortfarande dyka upp i minnet ibland. *ryser*
Den bjöd dessutom på något jag trodde var utdött sedan länge: Emo-luggen.
Ni vet den där kolsvarta sidluggen som täcker ungefär halva ansiktet. Jag var helt övertygad om att den hade gått samma väg som Lunarstorm och ringsignaler man köpte via TV-reklam. Men nej. Redan på tåget upp till Stockholm såg vi luggar och tillhörande t-shirts vallfärda mot huvudstaden för att tillslut samlas på festivalområdet. Det var orimligt många luggar på plats. Jag hade av någon anledning hamnat i en tidsficka där året fortfarande var 2007.
När Lorna Shore väl gick på scen blev väntan däremot värd det. Framför allt sångaren Will Ramos. Det finns vissa röster som låter fullständigt osannolika på skiva. Man hör dem och tänker att det där måste vara studiomagi, mörka krafter eller någon form av tekniskt fusk. Sen ser man dem live och inser att nej då, människan låter faktiskt så där på riktigt. Vilket fortfarande känns orimligt.
Kortfakta
- Artist: Lorna Shore
- Album: ...And I Return To Nothingness (EP)
- Släppår: 2021
- Längd: 5:43
Obskyr fakta
- Lorna Shore har faktiskt blivit virala två gånger av helt olika anledningar. Först genom internetfenomenet "Heavy Metal Cat" och nästan tio år senare genom Will Ramos extrema sånginsats på To The Hellfire.
Onödigt vetande som möjligen känns viktigt
Det här handlar egentligen inte om låten alls.
Jag såg nyligen ett klipp där gitarristen Adam De Micco beskrev hur han försöker skriva in ett parti i varje låt som är så svårt att han nästan inte kan spela det live. Den typen av resonemang tilltalar mig orimligt mycket. Inte nödvändigtvis för att det verkar bekvämt. Snarare tvärtom. Det finns något tilltalande i tanken att medvetet göra saker lite svårare än man behöver, bara för att fortsätta utvecklas. Att alltid lämna kvar något som kräver lite extra ansträngning nästa gång.
Det är kanske inte den effektivaste vägen genom livet, men I like it!
Slutord
Jag kommer nog fortfarande hävda att jag inte lyssnar på någonting som slutar på -core. Det har fungerat som livsfilosofi ganska länge och jag ser ingen anledning att överge den nu. Samtidigt har jag precis ägnat ett helt blogginlägg åt Lorna Shore. Så vi kan väl säga att bevisläget just nu inte riktigt talar till min fördel.