Questionable Musical Facts

Filtar, grönska och en Circle of Death

🎵 Den här gången: Lambrini Girls – Cuntology 101

F*** It Friday handlar trots allt om att strunta lite i förväntningar, regler och allt det där som ibland gör livet onödigt krångligt. Det finns låtar som passar ett sådant tema perfekt, och så finns det låtar som dyker upp, välter bordet och sedan hävdar att temat får anpassa sig efter dem. Lambrini Girls och deras "Cuntology 101" är definitivt en sådan låt.

Jag minns faktiskt inte exakt hur jag hittade den. Det var någon gång under våren eller sommaren, och min bästa gissning är att den dök upp via Instagram eller någon annan algoritm som för en gångs skull gjorde något konstruktivt. Ibland är det så med musik. Man kommer ihåg spelningen, känslan och sammanhanget mycket tydligare än själva upptäckten.

Lyssna här

Spotify
YouTube (officiell video)

Varför just den här låten?

Det enkla svaret är att jag gillar energin. Det lite längre svaret är att jag också gillar att låten använder provokation som verktyg snarare än mål. Bakom den medvetet stökiga ytan finns ett budskap om att sätta gränser, ta sig själv på allvar och ibland faktiskt prioritera sina egna behov. Det är ett budskap jag har betydligt lättare att ta till mig när det levereras genom punk än genom ett inspirationscitat på LinkedIn.

Det här är kanske inte en låt jag skulle rekommendera för alla arbetsplatsers fredagsfika, och det verkar även Lambrini Girls själva vara fullt medvetna om. Men det finns något väldigt befriande i att de kombinerar humor, självdistans och samhällskritik utan att be om ursäkt för sig. Det känns på något sätt också ganska kompatibelt med andan i F*** It Friday.

Den där Way Out West-spelningen

Det som verkligen fick låten att fastna för mig var dock när jag såg Lambrini Girls på Way Out West i somras. Det var inte alls den spelning jag hade förväntat mig. Tvärtom.

Festivalområdet där de spelade var relativt litet, nästan som en amfiteater. Omgivet av grönska, ganska mysigt och med den där typiska festivalstämningen där folk sitter på filtar och ser allmänt avslappnade ut. Samtidigt var det fullpackat med människor. Way Out West lockar dessutom en väldigt blandad publik, vilket gjorde det hela ännu roligare.

Från första sekund bandet klev på scenen blev det fullständigt röj. Inte bara lite hoppande och klappande i takt, utan den sortens röj som jag normalt förknippar med metalspelningar. Folk som kastade sig runt, små mini-moshpits och slutligen en välkoordinerad Circle of Death (ja, faktiskt en Circle istället för den klassiska Wall of Death). Den där kollektiva känslan av att publiken och bandet har bestämt sig för att ge järnet tillsammans.

Jag stod där och tänkte att jag kände igen precis allt detta, förutom att det inte var en metalspelning. 🤘

Det var nästan som att se två världar mötas. Alla de där sakerna som brukar hända längst fram på betydligt hårdare konserter hände nu mitt bland en bred festivalpublik som verkade ha bestämt sig för att detta var exakt vad de ville göra den dagen. Det gjorde spelningen extremt minnesvärd, och efteråt har det varit svårt att höra den här låten utan att tänka tillbaka på den upplevelsen.

Kortfakta

Obskyr fakta

Slutord

Jag vet inte om det här är årets mest välpolerade låt. Det är definitivt inte poängen. För mig kommer den nog framför allt att vara ljudet av en Way Out West-publik som plötsligt bestämde sig för att bete sig som om de stod längst fram på en metalfestival. Och ibland räcker det väldigt långt.

Kuriosa sticker samtidigt fram huvudet ur marginalen och påpekar att bra punk och bra metal ofta har samma grundingredienser: hög energi, stark publikrespons och en total ovilja att göra saker lagom. Jag tycker nog att draken har en poäng där. F*** It Friday skulle sannolikt också hålla med. 🐉

#2020-tal #garagepunk #punk #röjargläde #självrespekt