Skyll inte på mig, skyll på grannarna
Ibland funderar jag på hur mycket av min musiksmak som egentligen är min egen och hur mycket som råkade hamna i mitt liv för att jag tillbringade så mycket tid hos mina grannar när jag var yngre. Om jag ska vara ärlig är de skyldiga till ganska mycket. Framför allt är de skyldiga till att jag började lyssna på musik som låg en bra bit utanför det som spelades på radio eller dök upp på skoldiscon.
Cradle of Filth är ett av de tydligaste exemplen. Jag minns inte exakt första gången jag hörde dem, men jag vet varifrån de kom. Det var hemma hos grannarna som nya skivor, nya band och nya idéer om vad musik kunde vara dök upp. Jag är dem evigt tacksam ❤️ Tackar och bockar allra ödmjukast Bea, Nicke, Jocke & Tobbe! Någonstans runt millenieskiftet hörde jag Cradle of Filth första gången hemma hos er (minns dock ej vem av er som upptäckt dem, men det spelar ju mindre roll idag).
🎵 Den här gången
Cradle of Filth – From the Cradle to Enslave
Lyssna här
Varför just den här låten?
Det här var inte nödvändigtvis den allra första Cradle of Filth-låten jag hörde. Jag minns lika tydligt låtar som Her Ghost in the Fog och Dusk and her Embrace. Men From the Cradle to Enslave har blivit något av en symbol för den där perioden när musikintresset tog fart på riktigt.
Det får nog erkännas att jag tyckte musiken var fruktansvärt häftigt. Och när man går på högstadiet är det faktiskt ett ganska tungt argument. Man vill hitta saker som känns som ens egna. Saker som inte alla andra redan lyssnar på.
Om man idag frågar den breda allmänheten är Cradle of Filth knappast mainstream. Frågar man folk som lyssnar på extremmetal är svaret ofta ett annat. Där blir de nästan ett av genrens stora etablerade namn. Det där säger nog mer om hur svårt det är att definiera "mainstream" än om själva bandet. För mig representerar de framför allt övergången till tyngre och mer extrem musik. Det var en dörr som öppnades. När den väl stod öppen fanns det ingen anledning att stänga den igen.
En annan sak som gjorde starkt intryck var Dani Filths röst. Jag vet att åsikterna går isär, men kontrasten i hans uttryck är fortfarande imponerande. Han kan gå från skrik till viskningar och teatrala partier på ett sätt som gjorde att jag fastnade direkt. Lägg därtill texter som känns betydligt mer genomarbetade än många av genrens standardformulär, så börjar man förstå varför bandet stack ut.
Cradle är förmodligen det band som passar bäst att "skrik-viska" till i bilen (enligt mig iaf)
Om jag ska vara lite besvärlig så är jag samtidigt ganska selektiv när det gäller Cradle of Filth. Det är framför allt den tidiga perioden jag återkommer till, med Midian som favoritalbum. Ju längre fram i katalogen man kommer, desto mindre tilltalande tycker jag att det är. Någonstans längs vägen blev det lite för mycket av vissa saker och lite för lite av det som gjorde att jag fastnade från början.
Kortfakta
- Artist: Cradle of Filth
- Album: From the Cradle to Enslave (EP)
- Släppår: 1999
- Längd: cirka 6 minuter och 37 sekunder
Obskyr fakta
- Sångaren Dani Filth har i efterhand sagt att han blev så trött på låten efter åratal av ständigt turnerande att han helst skulle vilja slippa spela den.
- Låten blev det första Cradle of Filth-spåret som fick en musikvideo och videon blev nästan omedelbart ökänd för sitt extrema innehåll.
Onödigt vetande som möjligen känns viktigt
Om du väljer att titta på musikvideon bör du veta att den finns i både censurerade och ocensurerade versioner. Den ocensurerade versionen innehåller nakenhet, våldsamma inslag och annat material som gjorde den kontroversiell redan när den släpptes.
Med andra ord: Tänk dig för innan du kör fullscreen på jobbdatorn (på Spotify finns faktiskt, märkligt nog, den osencurerade versionen).
Slutord
När jag lyssnar på From the Cradle to Enslave idag är det inte bara låten jag hör. Jag hör min egen väg in i den tyngre musiken. Jag tänker på grannarna, på tiden då man fortfarande upptäckte musik genom andra människor och på känslan av att hitta något som kändes lite förbjudet, lite konstigt och väldigt mycket häftigare än allt annat.
Det är nog därför låten fortfarande fungerar för mig. Inte för att den är perfekt, utan för att den påminner mig om var resan började.