Bra. Man behöver faktiskt inte svimma varje gång.
Det här inlägget skulle egentligen ha skrivits redan i helgen. Men ibland behöver en konsert få ligga och skvalpa runt lite i huvudet innan man faktiskt vet vad man tyckte om den. I fredags såg vi Placebo i Köpenhamn på deras 30-årsjubileumsturné, och bara det där med 30 år känns ju något oförskämt. Placebo är väldigt mycket 90-tal för mig. Jag är född 1986 och var alltså bara tio när debutalbumet kom, så jag hittade dem egentligen lite senare, någon gång kring det tidiga 2000-talet. Ändå har de alltid varit en del av ljudbilden från min tidiga tonår.
🎵 Den här gången
Placebo – Nancy Boy
Jag har aldrig varit någon riktigt stor Placebo-lyssnare. De har snarare funnits där i bakgrunden, som en duo jag alltid har känt igen och haft någon slags relation till utan att egentligen följa särskilt noggrant. På senare tid är det faktiskt min dotter som har lyssnat mer på dem, och jag tror inte att någon av oss hade Placebo på särskilt tung rotation innan vi bokade biljetterna. Men det fina med att ha en konsert framför sig är ju att man får en anledning att lyssna in sig, och ganska snart tänkte jag: ja, det här kan nog bli riktigt bra.
En stor del av igenkänningen sitter förstås i Brian Molkos säregna röst. För mig är den helt enkelt Placebos tydligaste kännetecken. Det krävs inte många sekunder för att höra vem man lyssnar på, och jag gillar artister som har ett uttryck som är så tydligt deras eget.
Lyssna här
Varför just den här låten?
Jag gillar musik som uttrycker starka känslor och som har attityd på riktigt. Inte bara ett gitarrljud som låter argt eller någon som ser lagom farlig ut på ett pressfoto, utan musik där själva idén och texten också vågar gå någonstans. Där passar Nancy Boy väldigt bra. På en övergripande nivå kretsar låten kring identitet, normer och provokation. Den har också beskrivits som ett sätt att återta de homofobiska glåpord som riktades mot sångaren på grund av hans androgyna uttryck.
Det är nog också en viktig del av min fascination för honom. Jag upplever honom som en person som har gått sin egen väg, och jag tycker om människor som vågar gå emot strömmen, särskilt när det inte känns konstruerat för att skapa uppmärksamhet. Nancy Boy har den där kantigheten. Det är inte bara musik med attityd. Det finns någonting bakom attityden också.
Och spelningen då?
Den var bra. Absolut. Den var välproducerad och snygg, ljudet var bra och duon var bra på scen. Men den var inte mer än så. Det känns nästan orättvist att skriva det, eftersom det egentligen inte finns särskilt mycket att klaga på, men jag har möjligen blivit lite bortskämd av att se väldigt mycket livemusik på senare tid. Vissa konserter lämnar efter sig ett särskilt ögonblick som man vet att man kommer att bära med sig länge. Den här gjorde inte det.
Så om vi nu absolut ska sätta siffror på saker som egentligen inte behöver siffror: tre av fem. Bra. Trevligt. Det blev en mysig helg i Köpenhamn där vi dessutom gjorde en massa andra roliga saker. Jag är glad att vi åkte dit, men det var inte en sådan där konsert där jag två dagar senare fortfarande sitter och försöker förstå vad som egentligen hände.
En sak från kvällen kommer jag däremot verkligen att komma ihåg, och det var hur tydligt Placebo lyfte någonting som faktiskt har blivit ett problem på konserter: alla dessa telefoner. Redan före spelningen hade duon budskap på skärmarna om att de inte ville att publiken skulle filma, eftersom de ville kunna möta människorna som faktiskt stod där och dela upplevelsen med dem. Jag uppskattade det väldigt mycket, inte minst eftersom jag själv har förändrat hur jag använder telefonen på konserter. Numera försöker jag nöja mig med något enstaka foto och sedan stoppa undan telefonen. Jag är ju faktiskt där för att lyssna på musik. Dessutom står jag gärna lite längre bak, och därifrån blir det väldigt tydligt hur mycket en skog av uppsträckta telefonskärmar stör upplevelsen. Fler artister får gärna vara lika tydliga med det.
Kortfakta
- Artist: Placebo
- Album: Placebo
- Släppår: 1996 på albumet; utgiven som singel den 20 januari 1997
- Längd: 3:48 på albumet; radioediten är 3:18
Nancy Boy blev Placebos stora brittiska genombrott. Singeln nådde fjärdeplatsen på den brittiska singellistan och framgången bidrog också till att debutalbumet återvände till albumlistan och nådde plats fem.
Obskyr fakta
- Låten var nära att inte bli färdig. Brian Molko tyckte först att ackorden kändes för mainstream och klassiskt rockiga, medan Stefan Olsdal hörde en rejäl hook. Lösningen blev bland annat att väga upp den poppigare melodin med betydligt mer distorsion.
- När Placebo framförde Nancy Boy i Top of the Pops väckte den androgyna framtoningen reaktioner från tittare. Det kom till och med klagomål från människor som inte kunde avgöra om sångaren var man eller kvinna, en reaktion som han senare har berättat att han själv uppskattade ganska mycket.
Slutord
Ibland behöver en konsert inte förändra ens liv. Den får faktiskt bara vara bra. Placebo i Köpenhamn var ungefär så för mig: en snygg och välgjord spelning med en duo som jag är glad att äntligen ha sett, men framför allt en anledning att återvända till musik som har legat någonstans i bakgrunden sedan tonåren.
Och av alla låtar får Nancy Boy bli den jag plockar med mig därifrån. Dels för att jag gillar ljudet, den där omisskännliga rösten och hela den väldigt speciella Placebo-känslan, men kanske ännu mer för att låten har attityd även när man tittar bakom gitarrerna. Trettio år senare har den fortfarande integritet. Det räcker ganska långt.